Begreppet 10/90-gapet härrör från 1990 då “the Commission on Health Research for Development” konstaterade att mindre än 10 procent av hälso- och sjukvårdsforskningsresurserna satsades på de problem som orsakar mer än 90 procent av världens ohälsa – en obalans som därför kommit att kallas ‘10/90-gapet’.

Vissa bedömare menar att detta gap har fortsatt att växa och att det idag snarare handlar om ett 5/95-gap i fördelningen av de 106 miljarder dollar som årligen används inom hälsoforskning och -utveckling.

Detta då det i stället behövs mer forskning för att åtgärda problemen med brist på effektiva mediciner och tekniker för att behandla den dubbla sjukdomsbördan av smittsamma och icke-smittsamma sjukdomar som nu drabbar många fattigare länder. Det behövs också mer forskning för att generera evidensbaserad kunskap om vilka policies, system och tjänster som fungerar på olika platser och i olika situationer, om vilka som inte är hållbara och vad som behövs för att förbättra dem som redan används.

Medicinsk forskning och utveckling drivs i stor utsträckning av marknadskrafter: Utveckling av nya läkemedel motiveras av en möjlig, marginell hälsoförbättring hos penningstarka patientgrupper i länder med generösa läkemedelsförsäkringar. Vad 10/90-gapet egentligen visar är att den marknadsekonomiska modellen inte alltid fungerar. Inte så länge målgruppen består av människor som inte förmår betala för sig.

Men målet kan inte bara vara en omfördelning av befintliga resurser, utan även den totala budgeten för hälso- och sjukvårdsforskning måste öka, samtidigt som den totala sjukdomsbördan måste minska. (De drygt 100 miljarder US$/år på forskning och utveckling inom hälsoområdet kan jämföras med de ca 1,1 triljoner US$ världens samlade militära utgifter bedöms uppgå till).

 

Print Friendly, PDF & Email