"Globala infektionssjukdomar de fattigastes största gissel"
Tragiskt om det måste till krig som i Vietnam och Irak för att rika länder ska mobilisera forskningsresurser. För tio år sedan satsades 90 procent av världens medicinska forskningspengar på tio procent av världens ohälsa medan bara tio procent av pengarna satsades på 90 procent av ohälsan. I dag har klyftan förvärrats och handlar snarare om 95 respektive 5 procent. Cirka 15 miljoner människor dör varje år i infektionssjukdomar som den rika världen både kan och borde förhindra, skriver ledamöterna i den nyligen startade Världsinfektionsfonden.
Nu under helgen sammanträder ledarna för världens åtta rikaste länder vid G8-mötet i Sankt Petersburg. En av huvudpunkterna på dagordningen är kampen mot infektionssjukdomar. (De övriga två är energiförsörjning och utbildning.) Man skall diskutera fågelinfluensa, samordning av resurser mot hotande pandemier, bekämpning av hiv/aids, malaria och tuberkulos och mycket annat.
De stora hälsoorganisationerna med WHO i spetsen välkomnar initiativet att uppmärksamma dessa sjukdomar. Samtidigt finns en utbredd skepsis mot vad G8 egentligen åstadkommer. Till exempel har U2-sångaren Bono kommenterat G8-ländernas löften från förra årets möte (om bland annat ökad tillgång till hiv-läkemedel och skuldavskrivningar) med orden "De började bestiga Mount Everest, men under året har de gått vilse i baslägret."
Infektionssjukdomar är under alla omständigheter ett av mänsklighetens största problem. 15 miljoner människor per år dör i onödan av infektionssjukdomar som i de allra flesta fall skulle kunna förebyggas eller behandlas, kanske rentav botas. Om bara viljan och pengarna finns.
I år satsar världen omkring 100 miljarder dollar på forskning kring hälsa. Här ryms otaliga behjärtansvärda forskningsändamål; bekämpning av cancer, hjärt-kärlsjukdomar, demens, fetma men också impotens och skallighet - listan kan göras lång.
Men vad avgör vilka hälsofrågor som prioriteras?
Det är nu drygt tio år sedan begreppet "The 10/90 gap" etablerades. Begreppet var avsett att beskriva förhållandet att 90 procent av forskningspengarna satsades på 10 procent av världens ohälsa, nämligen den som drabbar människor som kan betala för sig. Kvar till resterande 90 procent av ohälsan blir följaktligen bara 10 procent av pengarna.
Hur kunde det bli så? Svaret på den frågan är lika enkelt som krasst och stavas lönsamhet: Sjukdomar som drabbar köpstarka människor i länder med generösa sjukvårds- och läkemedelsförsäkringar är lönsamma mål för forskningen, medan infektionssjukdomar är vanligast i länder och bland människor som näppeligen skulle ha råd med nya vacciner och läkemedel om sådana funnes.
Vaccin- och läkemedelsutveckling är kostsam och föga förvånande vill den som investerar gärna ha största möjliga vinstpotential. Vid en kortsiktig analys förefaller det då inte rationellt att satsa på målgrupper som nästan helt saknar köpkraft, eller som aktiemiljardären Warren Buffett konstaterade i en intervju härförleden: Marknadssystemet har inte fungerat för fattigt folk.
Det måste till helt andra krafter för att övervinna de globala infektionssjukdomarna - gärna i samarbete med läkemedelsindustrin.
Det var alltså för tio år sedan som 10/90-begreppet myntades. Vad har hänt sedan dess? Hur fördelar sig forskningspengarna i dag?
Ja, inte har det blivit bättre. I dag borde vi snarare tala om en 5/95-klyfta, menar professor Jeffrey Sachs, FN-rådgivare och, enligt New York Times, "antagligen den viktigaste ekonomen i världen".
Visserligen finns det ljusglimtar i denna annars så dystra beskrivning av de tio gångna åren; flera läkemedelsbolag har genomfört dramatiska prissänkningar på mediciner som säljs till fattiga länder. Globala fonden mot hiv/aids, malaria och tuberkulos har bildats. Ett par av världens rikaste män, Bill Gates och nu senast Warren Buffett, har donerat pengar till sjukdomsbekämpning.
Allt detta är bra. Men långt ifrån tillräckligt.
Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag.
Det här vet vi om. Världens ledare känner till det. Och vi vet ganska väl vad som skulle behövas för att om inte sätta stopp för så åtminstone kraftigt mildra den ständigt pågående, tysta katastrof som fattigdomens infektionssjukdomar utgör.
Malaria dödar mer än en miljon människor årligen och hundrafalt fler är svårt sjuka. Hårdast drabbade är de små barnen. Det finns behandling, men de vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla och malariaparasiten blir i allt större utsträckning resistent. Något vaccin finns inte.
Tuberkulos dödar närmare ett par miljoner per år. Framför allt är det människor i produktiv ålder som slås ut. Även här skenar resistensutvecklingen och det vaccin som finns börjar närma sig hundraårsstrecket och ger ett mycket begränsat skydd.
Hiv/aids dödar tre miljoner per år. Här rör sig utvecklingen visserligen i rätt riktning, åtminstone i vissa delar av världen. Det vore knappast långsökt att anta att detta har att göra med det faktum att hiv också drabbar oss i rika delar av världen.
Diarrésjukdomar och lunginflammationer, med svenska mått mätt tämligen banala åkommor, dödar omkring sex miljoner barn per år. När det gäller diarréer kan man komma långt med så jämförelsevis enkla medel som rent vatten och god hygien. Och skulle dessa förebyggande åtgärder visa sig otillräckliga kan man ändå rädda många liv med vanlig vätskeersättning. Lunginflammation behöver inte heller vara så svårt att råda bot på om man bara ger rätt behandling, vilket i många fall innebär en vanlig penicillinkur.
Av exemplen ovan kan vi sluta oss till att nya effektiva läkemedel och vacciner förvisso vore synnerligen önskvärda, men också till att det krävs mer forskning om hur man tillämpar den kunskap som redan finns. En studie som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet härom året visade att uppemot 60 procent av världens barnadödlighet skulle kunna förhindras med befintlig kunskap och teknologi.
Totalt räknar man med cirka 15 miljoner döda per år i infektionssjukdomar. Många fler är sjuka, om än inte dödligt. Sjuka barn kan inte gå i skolan, familjeförsörjare blir försvagade under långa perioder och tvingas sälja egendom och djur för att överhuvudtaget klara brödfödan. Infektionssjukdomarna utgör således ett svåröverstigligt hinder för alla former av socioekonomisk utveckling.
Den allmänt förhärskande uppfattningen var fram till för bara något decennium sedan att hälsa var ett slags biprodukt av ekonomisk utveckling. I dag vet vi - eller borde veta - bättre: God hälsa är inte bara en följd av utveckling. Hälsa är först och främst en förutsättning för ett lands utveckling, och mer än något annat är det infektionssjukdomar som håller folken nere i fattigdom.
Detta kan vi hjälpa till med att bekämpa. Sverige har en lång tradition av smittskydd och infektionsmedicinsk forskning. Hos svenska forskare och på svenska företag finns en rad lovande kandidater för vaccin och läkemedel mot flera av fattigdomens infektionssjukdomar. Men forskning är kostsam och det är i dag hart när omöjligt att få finansiering för att fullfölja dessa projekt.
Sverige deltar även i högklassig forskning kring hälsosystem i fattiga länder, det vill säga om hur knappa resurser ska användas för att vården ska nå de fattigaste på landsbygden och i städernas slum. Denna forskning sker i samarbete med forskare i fattiga länder, och är avgörande för att läkemedel och vacciner ska nå dem som bäst behöver dem.
Dessutom behövs diagnostik- och behandlingsmetoder som är så pass enkla och billiga att de kan fungera där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal. Om denna kunskap fanns skulle miljontals barn slippa dö i onödan i brist på enkel antibiotika mot lunginflammation eller vätskebehandling av diarré.
Det vore tragiskt om det måste till ett krig där amerikanska och europeiska soldater smittas av fattigdomens farsoter för att vi som är rika ska mobilisera våra forskningsresurser? Det torde inte vara en slump att de senaste två stora läkemedelsframgångarna mot malaria kom till i samband med andra världskriget och Vietnamkriget.
Tiden är kommen för att visa att vi kan ta itu med mänsklighetens stora hälsoproblem. Därför har vi startat Världsinfektionsfonden, en insamlingsstiftelse vars syfte är att främja forskning och utveckling kring infektionssjukdomar, de fattiga folkens kanske största enskilda gissel.
Om vi får bukt med de sjukdomar som helt i onödan slår ut och dödar så många människor i förtid, skulle mycket förändras. Om de som är sjuka blev friska, skulle de kunna fortsätta att arbeta och försörja sina familjer. De tillfrisknade barnen skulle orka gå i skolan. Som utbildade vuxna skulle de sedan kunna bidra till sitt lands demokratiska och ekonomiska utveckling. En utveckling som skulle kunna förändra världen. Det pågående G8-mötet är ett unikt tillfälle för världens mäktigaste ledare att bidra till detta.
Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling.
Världsinfektionsfondens styrelse
Birgitta Dahl, Världsinfektionsfondens ordförande, före detta talman, Sveriges riksdag, Anders Björkman, professor, Karolinska universitetssjukhuset, Per-Olof Edin, professor, styrelseordförande i AMS, Eva Maria Fenyö, professor, Lunds universitet, Gunilla Källenius, professor, Karolinska institutet och Smittskyddsinstitutet, Håkan Mandahl, vice VD, Läkemedelsindustriföreningen, Ragnar Norrby, professor, generaldirektör för Smittskyddsinstitutet. Viveca Rüter, jurist, före detta vd, Ahlbins Malmö, Göran Tomson, professor, Karolinska institutet, Hans Wigzell, professor, regeringens rådgivare i vetenskapliga frågor, Hans Rosling,
professor, Karolinska institutet
Världsinfektionsfondens hedersledamöter
Lars Olof Kallings, professor, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för hiv/aids, Henning Mankell, författare