Den 26:e mars publicerade Världsinfektionsfonden (VIF-styrelseledamöterna tillika professorerna Anders Björkman, Ragnar Norrby, Göran Tomson och Hans Wigzell samt professorn och ledamoten av Världsinfektionsfondens vetenskapliga nämnd, Gunnar Boman) en debattartikel i Dagens Nyheter.

Som brukligt är ligger det i mediernas intresse att maximera nyhetsvärdet av allt de publicerar, varför rubriker och ingresser sällan eller aldrig lämnas till artikelförfattarna. Få, om någon, kan mäta sig med DN:s debattredaktion i denna gren.

Rubriken ska förstås vara kraftfull och väcka intresse - gör den inte det är det inte någon bra rubrik. Ingressen ska vara ett kondensat av artikelns innehåll och budskap. (Det är egentligen bara löpsedeln som är mer hårdragen och koncentrerad till sin karaktär. I detta fall löd den: DÖDLIG TUBERKULOS KAN BLI LIKA VANLIG SOM FÖR 100 ÅR SEN)

Tillsammans ska dessa beståndsdelar inspirera presumtiva läsare att också ta sig igenom brödtexten. Följaktligen är det föga förvånande att det inte är i rubrik respektive ingress som eventuella nyanseringar eller problematiseringar återfinns. Det är inte heller särskilt förvånande att det är just rubrik och ingress som får ligga till grund för de telegram och notiser som stressade journalister och redaktörer producerar.

Ibland blir det lite knasigt efter ett par led i medielogikens dominoeffekter (läs artikeln och fundera därefter över graden av relevans i rubriken Extremt dödlig tbc också i Sverige.)

Vi menar förvisso att tuberkulos kan komma att bli lika farlig, lika dödlig och lika svår - eller i vissa fall omöjlig - att bota i Sverige som den är i de hårdast drabbade områdena. Resistensutvecklingen fortsätter oförtrutet och går än så länge betydligt snabbare än utvecklingen av nya redskap för sjukdomsbekämpning. De utbrott som ägt rum i Sverige på senare år visar också med all önskvärd tydlighet att sjukdomen kan spridas i ett modernt och välmående land.

Vad vi däremot aldrig har påstått, eller ens berört, är att sjukdomens spridning i Sverige riskerar att bli som i Afrika, Asien eller i Sverige vid förra sekelskiftet. Tuberkulos är en typisk fattigdomssjukdom, eller rättare, en typisk fattigdomsepidemi - vem som helst kan drabbas men för att smittspridning i större skala ska komma till stånd krävs ett antal faktorer som vi i Sverige, tack och lov, inte kan uppvisa: Trångboddhet, mörka och dåligt ventilerade bostäder, bristfällig hygien och undernäring för att nämna några exempel.

Det är ingen slump att tuberkulosen ofelbart dyker upp där samhällsstrukturerna rasat samman, att den frodas i flyktingläger och fängelser.

De få tuberkulosfall vi trots allt ser i Sverige har inte sällan uppkommit i miljöer där många människor vistas tätt inpå varandra, som på förskolor.

Sammanfattningsvis: Tbc-situationen i dagens Sverige är långt ifrån alarmerande; det finns nästan inget annat land som har så få fall.

De multiresistenta fallen är ännu relativt sällsynta och i de fall som upptäcks kan vi, då vi både har kunskapen och resurserna, som regel behandla framgångsrikt.

Emellertid kvarstår fakta: En tredjedel av jordens befolkning bär på smittan och varje år insjuknar nio miljoner människor och närmare två miljoner dör. Det bästa sättet att skydda sig är att förebygga och behandla efter bästa förmåga varhelst smittan sprids.

Nya läkemedel och vacciner skulle komma hela världen till godo, framförallt fattiga människor och länder - och det är väl skäl nog att mobilisera forskningsresurserna. Sedan blir ju inte saken sämre av att även vi i den än så länge förskonade delen av världen också kan dra nytta av utvecklingen frukter.

Rodrigo Garay, generalsekreterare Världsinfektionsfonden

DN Debatt 26 mars 2007:

Tuberkulos är en av världens värsta farsoter. En tredjedel av jordens befolkning bär på bakterien. Varje år insjuknar nio miljoner människor och närmare två miljoner dör.

Vi som lever i Sverige är än så länge relativt förskonade från sjukdomen, men så har det inte alltid varit. De flesta svenskar behöver inte gå mer än en eller två generationer tillbaka för att hitta tbc i släkten, men tack vare vaccin (i Sverige sedan 1927), den 1939 lagstadgade pastöriseringen av mjölk, men framför allt nya läkemedel, sociala, hygieniska och ekonomiska framsteg har tuberkulosen successivt minskat i betydelse.

Fram till häromåret. Då, för första gången på flera decennier, började antalet tuberkulosfall plötsligt öka igen. Denna utveckling är både tragisk och oroande, men knappast något att förundras över. Tbc ökar globalt bland annat på grund av hiv/aids-epidemin - tbc och hiv går hand i hand - och den ökande läkemedelsresistensen. (EU:s hälsokommissionär Markos Kypriano utnämnde häromdagen läkemedelsresistent tbc till ett av
EU:s allvarligaste hälsoproblem.) Dessutom har globaliseringen gett upphov till fler och snabbare smittvägar samtidigt som nya läkemedel och vacciner lyser med sin frånvaro.

Prognosen för Sverige är dock knappast alarmerande, inte ännu. Som så ofta annars när det gäller infektionssjukdomar är det världens fattiga som drabbas mest, 98 procent av alla dödsfall i tbc inträffar i fattiga länder.

Emellertid visar de senaste årens fall, varav Bromma, Tensta och nu senast Norsborg hör till de mer uppmärksammade, att tuberkulosen aldrig har försvunnit. Och risken för att liknande fall ska inträffa blir knappast mindre. Visserligen är antalet insjuknade personer födda i Sverige fortsatt lågt och rent av sjunkande, men denna minskning har hela tiden balanserats av en ökning hos utlandsfödda personer. Sverige har alltjämt en tillströmning av människor från platser som drabbats av krig och där de sociala strukturerna trasats sönder - sådant som ofelbart leder till att tbc börjar frodas. (Före detta Jugoslavien, forna Sovjetunionen och Irak är några exempel.)

Att tuberkulosen, som en gång smittkopporna, skulle kunna utrotas är föga sannolikt. Däremot skulle smittspridningen kunna kontrolleras så att sjukdomen så småningom blir en tämligen marginell, rent av sällsynt företeelse. Vi skulle kunna komma en bra bit på den vägen redan med befintlig kunskap och teknologi, även om såväl behandling som vaccin lämnar mycket övrigt att önska:

Det enda vaccinet, BCG, är med sina över 80 år det äldsta vaccin som fortfarande är i bruk. I Sverige vaccinerades alla spädbarn till och med 1975 då man bedömde att biverkningarna utgjorde ett större problem än den alltmer sällsynta tuberkulosen.

Nu när tuberkulosfallen ökar i Sverige för första gången på flera decennier är ett återinförande av BCG inget alternativ; skyddseffekten är mycket begränsad och vad gäller lungtuberkulos rent av obefintlig. Ett nytt och effektivt vaccin vore således synnerligen önskvärt.

Den i dag förhärskande behandlingsmodellen, directly observed treatment, short-course (Dots), är bevisat effektiv. Den bygger på billiga, beprövade läkemedel och är jämförelsevis enkel att ge, men den kräver stora resurser då den ska ske under direkt observation av vårdpersonal. Dessutom tar en vanlig Dots-kur minst sex månader, vilket kan vara svårt att genomföra i fattiga länder där närmaste vårdinrättning kan ligga på flera mils avstånd och "vägarna" ofta är oframkomliga

Föga förvånande leder detta inte sällan till att behandlingar avbryts i förtid. Resultatet blir att läkemedelsresistenta bakterier kan ta över och föröka sig. "Det som inte dödar härdar" är ett högst relevant talesätt tillämpat på smittämnen.

Redan i dag är multiresistent tuberkulos, som är okänslig för de vanligaste läkemedlen, ett stort och växande problem på flera håll i världen. Som om inte det vore nog illa har XDR-TB (extremely eller extensively drug resistant TB) nu också börjat spridas, bland annat på andra sidan Östersjön i Baltikum och Ryssland. På XDR-TB biter inte heller andra linjens läkemedel - i vissa fall hjälper ingen behandling alls. De läkemedel som används inom ramen för Dots kostar någon hundralapp för hela behandlingen, men om dessa förlorar sin effekt till följd av resistensutveckling måste de bytas ut mot nya, ofta hundra gånger dyrare mediciner.

I teorin skulle nog tbc kunna strykas från listan över globala folkhälsoproblem, men utan ett effektivt vaccin är det knappast möjligt. Men vem ska ta fram ett sådant? Vacciner är med några få undantag (till exempel influensavaccin som måste förnyas varje år och kan säljas om och om igen) tämligen olönsamma produkter som står för mindre än två procent av läkemedelsförsäljningen.

Att utveckla ett nytt vaccin är svårt och dyrt, men flera forskargrupper, däribland en svensk, har redan kommit långt. Problemet är att finansiera det fortsatta arbetet. Lösningen kanske är inom räckhåll, men det lär vi aldrig få reda på så länge det är omöjligt att få fram de (i sammanhanget) ynka 3-5 miljonerna som det skulle kosta att testa den svenska kandidaten i inledande kliniska studier.

I Sverige är läget fortfarande under kontroll; vi har kunskapen och resurserna att utöva effektiv smittspårning och andelen fall av resistent tbc är fortsatt låg. Socialstyrelsen utfärdade i januari i år en rekommendation om att nyanställd personal inom barnomsorg och skola ska lämna in en särskild hälsodeklaration och vid behov även göra ett så kallat tuberkulintest. Barn och vissa vuxna i riskgrupper erbjuds än i dag det begränsade skydd som BCG-vaccinet ger. Emellertid torde det faktum att förskolläraren i Bromma som fick tbc både var testad och vaccinerad kunna tjäna som exempel på svagheter som finns också hos våra verktyg och strategier.

Vi har på senare år blivit smärtsamt medvetna om läkemedlens, inte minst olika antibiotikas, begränsade livslängd. Det kan vara fråga om ett par decennier innan vi återigen står utan vapen mot flera bakteriella infektioner. Då är vi tillbaka på den ruta vi befann oss på innan den brittiske bakteriologen Alexander Fleming 1928 tog fram penicillinet. Och då kan tuberkulosen bli lika dödlig här som i Afrika eller Asien. Eller för all del, i Sverige vid förra sekelskiftet.

Vi i Världsinfektionsfonden menar att vi inte kan vänta med att sätta in forskningsresurser i kampen mot fattigdomens sjukdomar. Av samma skäl som det är mindre begåvat att vänta och se om radhusbranden verkligen kommer att nå just mitt radhus, är det ansvarslöst och politiskt kortsynt att passivt hoppas på det bästa i fråga om tuberkulos. Även om man bor i ett än så länge välmående Sverige. Tuberkelbakterier - också extremt resistenta - känner inga geografiska gränser och behöver inga pass.